Ännu ett steg på vägen

Halvdag på Karro, blev en kaffe och delad kardemummabulle halvvägs igenom

Daadattdaradaa (förstora så ser du vad det är för klistermärke någon lagt dit/tappat)

Te och lite meditation i en av favorittröjorna

Idag är det verkligen begynnande höstväder: svalt i luften med ljumna, loja vindar- fick rysningar av välbehag när jag satte mig på balkongen med mitt te att meditera på alla ljud en stund; trädsus, klinkade ljud av bestick och porslin från någons kök, en annan som startade och avslutade en dammsugning, motorvägen. 

Tacksam att den generella semestern verkar vara över och vi sluppit flera timmar i sträck av bollsparkande och skrän från gårdens och besökandes barn. Jag har inget emot vardagsljud men sista veckan har vi haft ett barn som sparkat sin fotboll från ca 11 på förmiddagen till 19 på kvällen; jag tog tid. Idag har det varit det normala skrik och skrän från The Horde (liknelse från Warcraft- en av våra favoritfilmer för den filmintresserade) för tillfället är det lugnt igen, mysigt.

Var också glad att man äntligen kan börja använda collegetröjor igen, jag ÄLSKAR dem!! Både med och utan luva!!

Hade en feber och värk-dipp från helvetet i lördags och söndags- det var så illa att jag fick ringa ASIH att stå stand by om det förvärrades. Men något vände under kvällen igår och jag fick äntligen sova mer än 2 timmar i sträck sen natten mot lördag.

Så jag mår bättre idag men är väldigt svag fysisk. Min kurs innebär ju uppgifter som har en deadline så jag växlande efter det vi kommit hem från Karro* att sitta vid datorn att plugga och att ligga ner och vila. 

Hade möte med Onkologläkare där vi diskuterade mina biverkningar av PARPhämmarna som jag fått byta ut HURRA, röntgen som visade noll tillväxt av någon ny cancer ÄNNU MER HURRA, bra värden på blodproven YKMF (Die Hard referens) samt att hon undersökte mage och buk då jag haft fortsatt värk (som visade sig vara normal) efter det "lätta= ont som fan" tarmvredet. Maken var som alltid med.

Jag är på grund av erfarenhet verkligen djupt tacksam hur många i min familj, släkt, vänner och vårdpersonal som slutit upp som stöd; det var inte självklart för mig vid tidpunkten när allt hände! Ännu mer mäktigt känns det att veta att de ärligt hejar på mig att tillfriskna- samt aldrig mer insjukna i denna hemska sjukdom. 

Min närmsta cirkel inspirerar: maken är tryggheten, sonen förnuftet och klarsyntheten, farmors kissekotte vilan och min mamma styrkan 🩷 

Inför de kirurger, sköterskor och narkospersonal som kämpade genom den 11 timmar långa operationen förra året- all kudos till dem- känner jag ett hälsosamt ansvar att ge tillbaka deras arbete genom att ta hand om mig och att må så bra som möjligt och leva mitt liv till 100% 

I och med att jag var långtidsliggande på en avdelning under hösten, hann jag se flertal patienter som aldrig eller knappt fick besök och hur det påverkade de flesta (men inte alla) negativt; de var så ängsliga, ledsna och otrygga. Jag önskar att vi hade en enhet inom vården med ett gäng som kunde finnas där att vara med de ensamma. Bara en sån sak att hänga en stund och kolla TV, högläsning för de som är orkeslösa eller bara sitta där och ha ett samtal med vad om än patienten ville, hjälpa till att välja mat, föra deras talan till avdelningen om något behövde ändras- det är inte lätt som patient att påpeka om något är fel-  eller gå en sväng på avdelningen vilket i ofta rekommenderas för att man ska komma på fötter. Just sistnämnda vill jag slå ett positivt slag för sköterskorna för det är något de hoppar in och gör för den som behöver, men krasst sett finns det inte alltid tid för dem- nedskärningarna märks.

Kan vi alla enas om att rösta annorlunda till valet 2026 och inte låta oss luras en gång till av oros-hets utan att vi läser på vilka partier som faktiskt vill lyfta Sverige framåt till riktig välfärd; den vi varit kända för och som strävat efter att inkludera alla samhällsskikt!

Höll just ett litet tal till sonen om varför han aaaaldrig behöver flytta hemifrån- vilket han vill och kommer göra; påhejad av sin far som är på så vis en bättre förälder. Sonen lagar nämligen sjukt god mat!! Mitt nästa förslag var då att bo bredvid oss men den tummades ner också. Inte för att det är kommer som en överraskning. Redan i magen ville han ha plats. När jag var i femte månaden trodde både vanligt folk och vårdpersonalen på Mödravården att jag var i månad 7 och när jag var i sjunde månaden trodde en läkare på fullaste allvar när han fick veta att jag inte skulle föda snart vilket var hans första gissning, att jag väntade tvillingar! 

Vår son Herr Privat Utrymme.

Idag har han gjort currykyckling.

Gotta go!

*Karro= Karoliska sjukhuset